One of thoose days I just want to lay in bed all day....

 

 

Ingen bra dag alls. Hormoner hit och dit. Man borde låsas in under denna perioden man har som värst hormoner. Så att man fick sina utbrott på sig själv istället för på andra?!? Tycker jag låter som en fin idé.

 

Jag är känslig i vanliga fall, men nu är det 1000 gånger värre. Och jag känner att jag kan ibland inte hjälpa det.

En kollega sa något till mig idag, och i vanliga fall hade jag skrattat för att det är så typiskt mig, men jag var på gränsen att börja gråta. Vad är detta? Jag känner mig inte alls bra, jag mår dåligt över hur jag-et påverkas och hur jag tack vare det påverkar andra i min närhet, dom som står närmast.

Jag har läst hela morgonen om folk som är i min situation, allt från barnmorskors berättelser till hormonattackerande kvinnor som som lider som jag och inte vet vad dom skall göra. Även om det är naturligt, så är det inte OK känner jag. Hur kan man på bästa sätt undvika dessa hormonattacker?

 

Det har inte varit lätt psykiskt under dessa månader. Men nu mår jag verkligen dåligt. För att jag är som jag är under en tid som borde vara fantastisk. Först mått så illa att jag nästan tänkt ge upp alltihop, och nu när det som gått över i stort sett så är man en hormonell utåtagerande idiot istället. Toppen! Tummen upp, verkligen!

 

Jag är förlovad med den människa jag ser hela mitt liv med. Som är pappan till barnet vi väntar. Det är en känsla, som är så otroligt underbar och jag önskar jag kunde varje dag visa vad det betyder för mig. Men ingenting tycks gå min väg och jag misslyckas. Jag vet att vi inte fått starta så som normalt, och det har varit påfrestande psykiskt för bägge och förhållandemässigt. Nu är det bara några dagar tills vi flyttar in i lägenheten, så som jag längtat efter denna dag. Som ett litet barn, man kan tro att man är 18 år och det är första gången man ska flytta hemifrån. Man glömmer att man faktiskt flyttade hemifrån som 17 åring och började mitt självständiga liv. Allt känns så nytt nu. På ett bra sätt. Men jag måste bygga upp mig själv igen. Få tillbaka självförtroendet och självkänslan, för den ligger så långt nere på noll som det går och det blir inte bättre av att man blivit en hormonattackerande B**CH som man bara vill gräva ner under jorden.

 

Jaja, skrivit av mig lite... Allt blir väl bra och till det bästa. Jag vet vad jag vill med mitt liv, och jag vet vad jag inte vill. Och som en nära till mig sa idag, "denna tiden är den absolut krävande och svåraste tiden, därför är det extra viktigt att finnas för varandra och vara rädd om det ni har" Det är som ett prov om det är meningen.

Så jag säger helt enkelt. Är det meningen så är det, är det inte så är det inte. Ödet får bestämma, och tills dess gör jag så gott jag kan och mer därtill med den styrka jag har att trycka tillbaka dom där onödiga grodorna, grinigheten och istället se det underbara.

 

Tid för UL är bokat. Får se det lilla livet/liven den 5.e Feb. Känns som en evighet, men tiden går fort!

Och att vi kanske får flytta in redan denna vecka i lägenheten... vore kanon då vi isf får hjälp att frakta nya sängen dit innan Torsdag.