Rädslan har suttit i länge nu, rättare sagt från och med i Mars när jag satte mig på tåget upp från Östersund föra att starta mitt liv här uppe, oviss om att den idag skulle se ut som den gör, med min andra hälft bredvid mig.

Rädslan har byggts på och blivit värre och blir allt mer större för varje dag, - inombords.

 

När får vi verkligen starta våra liv? Hur tacksamma vi än är för att vi har tak över huvudet, får skjuts varje eviga dag till våra jobb, och att dessa människor gör detta för oss är bara helt obeskrivligt och jag skulle kunna ge miljoner om jag hade för att bevisa min tacksamhet. Men, att börja våra liv tillsammans som ett par under dessa omständigheter som nykära och nyförlovade, det är verkligen tufft och det är en utmaning.

 

Hade man bott hemma och inte haft ett liv innan, inte bott själv under så många år och klarat sig själv hade jag inte sagt något. Men jag flyttade hemifrån när jag var 17, skulle strax fylla 18 år, - jag tog mig 120 mil norrut, från Örebro upp till Boden. Det var första svängen. Också min första lägenhet som jag fick. Och jag kämpade en hel del för att få till första hyran då jag i ren panik stack från min provanställning jag skulle ha på ett företag, jag blev rädd när jag insåg vid introduktionen att det verkligen inte var min grej. Jag klarade inte, jag fattade inte, jag greps av panik och lämnade byggnaden. Med en nytagen lägenhet och med nycklarna i min hand på väg till lägenheten som hyran bara om ngn vecka skulle in. Utan pengar stod jag och visste inte alls hur jag skulle göra. Jag skämdes. Men jag fick tillslut hjälp av socialförvaltningen, efter att dom först nekat bidrag.

 

Resan började med arbetsförmedlingen. Att hitta mig ett jobb, för att få behålla mitt bidrag, min hjälp för att inte kickas ut ur lägenheten.

 

Det var möten, praktikplatser, och tillslut hittade jag mig ett jobb. Två jobb, ett som kioskbiträde och en sväng som personlig assistent. Känslan att få in egna pengar, känslan att ha förtjänat och slita för sina pengar, att kunna betala hyran med min första lön och kunna säga till socialen att jag inte behövde hjälp. Det var stort.

 

Efter två år flyttar jag tillbaka till Örebro, rättare sagt Nyhyttan. Liten småort. Inga affärer, går 2 bussar om dagen. Jag flyttade hem till mamma i hopp om att hitta jobb så jag kunde flytta hemifrån, igen. Jag var nu 20 år.

Efter en ganska stor depression jag drog på mig av att ännu en gång bo hemma igen så blev det tillslut att jag fick chansen att flytta till min kusin som bodde i stan, kära saknade kusin Linda. Utan henne vill jag inte ens tänka hur jag/hur jag levt idag. Jag fick också jobb i Nora i samband med det, på Nöjesbutiken i stan. Och skaffade mig en lägenhet i Gyttorp. En jättefin 2.a. Jag jobbade och bodde i Nora i 6 månader. Sedan dags för att flytta igen, denna gång till en ny stad. Östersund.

 

Jag gick arbetslös 1.a året och drog ännu en gång på mig en depression, jag mådde otroligt dåligt och gick av det upp en hel del i vikt. Jag gick hemma hela dagarna och det tärde enormt på psyket att jag till och med tillslut blev rädd att finna mig ett jobb, jag ville ha ett jobb men jag var rädd att ta mig ut på marknaden då jag gått arbetslös så länge och hunnit bli ändå bekväm hemmavid.

 

Arbetsförmedlingen frågade om jag ville börja på samhall, och jag började. Och blev kvar.

 

Efter 3 år i Östersund är jag nu åter på hemmaplan igen, i Boden. Flyttade som många vet, hit i Mars.

Denna gång med min nyfunna kärlek, som min kärlek är så ofantligt stor till. Den människan förändrade hela mitt liv när man som minst kunde ana det. Och som även är min fästman. (He popped the question i Augusti om förlovning) och vad fanns att fundera på? Ingenting..

 

Han flyttade hit i början på Oktober. Vi har innan flytt pratat länge och fantiserat om dagen han flyttar upp, att vi ska börja våra liv tillsammans med alla framtidsplaner vi har att skapa och bygga framöver tillsammans.   Bara längtan efter vår första lägenhet tillsammans, där vi ska på nytt starta om. Helt från början, från noll och uppåt. Allt ska köpas nytt. Vi ska bygga vårt hem tillsammans.

 

Det som vi inte hade räknat med, var att det skulle vara så förbannat svårt att få lägenhet. Jag trodde inte för mitt liv det skulle bli såhär svårt. Det har varit extremt tufft många gånger och mitt mående har gått från 100 neråt tack vare denna omständighet för att man är rädd, och man vill ju på riktigt starta våra liv tillsmammans, det som vi längtar så in i nordens efter att göra.

Vi går på halvfart, vårt liv har som lagts på vänt.

Jag är lycklig, det är jag, han gör mig lycklig, men min själ är inte lycklig. Jag är rädd och oviss och har ingen kontroll över hur det ser ut framöver. När får vi vårt hem? 

 

 

(Behövde skriva av mig lite. Jag är inte bitter, jag är faktiskt ganska lycklig och glad idag, och jag har en bra dag)