Idag är en sådan dag, då jag bara hade velat virra in mig i täcket, och tyckt synd om mig själv..

Jag är stressad, jag är verkligen superduper stressad, och jag lider av att jag känner denna stress, som bara jag förstår. Jag är glad att det inte är någon som känner allt jag jämt känner och tänker på, hur jag också ofta håller allt inom mig, ganska dagligen faktiskt, för att jag inte orkar, jag orkar helt enkelt inte visa, för då visar jag för mig själv och bekräftar för mig själv att jag mår som jag gör, emellanåt.

Vissa dagar är bra, vissa inte..

 

Livets vägar är oförutsägbara. Mycket händer, förändringar hit och dit. Först bestäms det, sen de andra. Och jag har helt enkelt otroligt svårt för förändringar. speciellt i denna omständighet som just nu är att man saknar fullständigt kontroll och kan inte påverka alls. Denna förändring känns så rätt, ända från benmärgen och det är det ända som spelar roll. Ingenting har någonsin känts så rätt, förutom min andra hälft såklart. 

Nu kan man kan bara vänta, och på det har man inga garantier alls. Nada, jag kan inte påverka/skynda på alls.

 

Jag har drömt om denna dag. Jag har fantiserat. Jag har hoppats. Och hade det sett annorlunda ut, hade det blivit som jag drömt. För det som händer just nu, är helt otroligt och borde kännas så otroligt underbart, och det gör det, mellan varven. Däremellan skriker jag för att stressen byggs på något så fruktansvärt och jag är rädd.

 

Jag kommer inte skriva här på några dagar.

Jag kommer inte känna att jag skriver något intressant utan att det bara blir deprimerat.